mamma svek alltid gång på gång. 

på ett konstigt vis, när anhöriga dog eller så, så kunde man få en lavett & Ovett för att man grät. Hon menade att man var fånig som grät. Hon förstod liksom inte att vi oxå hade relationer till anhöriga och hade känslor.

... när jag gick i lågstadeit, kanske till&med dagis om jag minns rätt, så fick vi komma till en dagmamma. Där fick vi vara varje dag, i veckorna åkte vi aldrig hem, vi bodde där. vi hade till och med egna rum, egna sängar o skrivbord. Hon lärde mej gemenskap, sammanhållning o lagandan i en familj. Hon hade alltid tid för alla oss, även att vi var 8barn sammanlagt ibland 12. Det var mina syskon & jag, och hennes egna. I ett stort hus på en stor gård. Hon gjorde alltid läxor med var & en, alla läxor. Hon övade till & Med med min blockflöjt. Ja, hon hann med varje barn. Varje dag. 

Mamma satt inte en minut i hela mitt liv, inte pappa heller, de frågade inte ens efter läxor.

Min dagmamma Gav mej mitt första barnkalas, jag fick bjuda hela klassen, Och jag var överlycklig. det var inget överpretansiöst, det var korv med bröd & hempoppade poppcorn. Och lite lek i trädgården. Min dagmamma lärde mej att det bästa i livet är gratis, och hon lärde mej friluftsliv. Hon lärde mej bra saker, som jag har användning av idag som mamma. 

Där var jag i 8-9år, vi var bara hemma på helgerna och vissa kvällar i veckan. Så när tonåren kom, och tiden hos Dagmamma var slut... Skulle mina föräldrar Ha oss hemma på heltid. 

Jag skulle leva med främmande föräldrar, som jag viste inte kunde mycket mer än att vara frånvarande. Vara osams, skälla & skrika, slåss.

när jag var liten, jag minns inte hur liten, men säkert 4-5år, blev min mamma sjuk. Jag minns bara att jag satt under bordet i tvrummet när ambulansen hämtade mamma på bår. Mamma hade något fel på ryggen. Mamma var borta väldigt länge, och vi fick en HemSamarit. En sorts inhyrd mamma. Det var då vi fick Sovkuddar till Sängarna. Jag minns det var det första hon Köpte. Kuddar till våra sängar. Hon Såg mej, här har jag mina första fina barndomsminnen. Jag minns hur hon stod i köket, den här mammarolls figuren, som kom att bli det stöd år framöver. 

Jag undrar fortfarande... Vart var pappa? 

Mamma du kom hem på permission, liggandes på bårsäng, du var fastspänd, och fick vara ute på framsidan av huset. Jag gick fram och hälsade på dej, och fick en precent, men den var inte från dig, den var från en tant på din avdelning. Det var två små ljushållare till två små smala rosa ljus. Och två blå hårspännen med färgstänk på. Det var det vackraste jag någonsin fått i hela mitt liv. Men mamma du tog inte i mej, ens. Jag minns Att Samariten gav mej gonattsagor lästa varje kväll. Vi fick sova varje eftermiddag en stund, hon sa att barn skulle vila lite ibland. Hon vek vår tvätt, och det blev struktur både i lådor & Liv.

Mamma du fick nog aldrig några band till oss, vi blev bara barn, ungar, som du såg till att någon skulle ha, kolla till, eller sköta. För även då du haft chansen i ditt liv, senare, har du aldrig försökt, när du kunnat... ta lite mer ansvar än att lämna över allt till andra. Hur kan man bli som du? När du haft oss, vi har legat i din mage och du har fött oss? Vad har du hållt på med igentligen? I hela ditt liv?

Mamma du kan vara den mildaste ton och lyssna med bra öra, idag. Men jag vet att jag inte ska lita på dig till 100% för nästa stund är du tvär som ett åskmoln och kall & karg långt in i själen. Jag vet inte om det är åren med pappa som gjort dig så rå, som du blir ibland. 

Mamma har altid dålt det kvinnliga, och känslan av att inte riktigt få vara tjej förde mamma över på mej, man skulle mer vara androgyn, på något sätt. En flicka ska inte sticka ut. Inte sminka sig. Det var slampigt och billigt att vilja vara kvinnlig. Man skulle vara strikt, tyst och lyda, som barn, ungdom, ja i hela min uppväxt. Helst skulle man vara religiös. Mammas släkt är lite.. åt det kristna hållet. 

Jag så mej nog aldrig som en fin flicka, eller söt, jag tyckte jag var ful. mamma sa alltid att jag fått hennes fula skanker, hennes fula ben. De var knotiga och fula. Och de var inte raka, menade hon. Och att jag hade ett underbett, en krokig näsa, och att mitt bäckenBen det var brett och stort så jag såg bred ut sa hon. Jag var ju inte det vackraste precis, fick jag ofta höra. 

Jag trode i hela min uppväxt att jag var väldigt ful. Det är inte förrens i vuxen ålder, jag insett och förstått, att jag ser rätt okej ut. Och att jag har ganska många beundrare. Och när en man glor på mej så är det för han tycker jag är söt, Han tänker inte att *gud vilket äckel det går där. Som jag alltid trott, jag har trott att alla sett mej som ett avskum, ett avfall, något misslyckat, ett missfoster mer eller mindre. En ful, något okvinnligt. 

Idag vet jag att DU mamma, har en skev självbild, som du förde över på mej. Det du ser är inte sant, jag ser att jag faktiskt har ganska fina drag, jag e ganska vacker. Jag gillar smink, jag gillar klänningar, jag gillar att ha långt hår och ha kvinnlga frisyrer, jag gillar att ha armband och läppstift och Eye-Liner. Jag gillar att framhäva att jag har kindben. Jag har Bröst som det är okej att det syns om man har.

Jag fick inte en enda BH av min mamma i tonåren, jag hade ingen. Jag hade önskat att jag fått det. Det var som om att det skulle döljas, kvinnligheten. 

Jag fick bara ha jeans, grå t-shirts, androgyna collageTröjor, eller luvtröjor. Jag såg ut som en pojkflicka.

Endå var jag ganska populär i skolan. Men det var inget någon visste hemma. Jag tror inte du mamma, har en aning om hur mitt tonårsliv såg ut. 

Mamma Jobbade Jämt i min tonår.

pappa var aldrig hemma, han jobbade jämt. han hade aldrig semester, och hatade att åka bort på kalas. han kom hem o frågade vart maten var, åt och satte sig o kollade på sport. Att vi barn kanske satt vid tvn, tog han ingen noti om, det var som att vi inte fanns, han gick bara fram o bytte kanal, vred upp volymen och satte sig. ingen sa ett ljud. Han luktade jämt svett o var skitig. Rensade öronen med en av mammas hårnålar o kletade av ´vaxet på arbetarbyxorna. Harklade sig jämt o ständigt o hade röda ögon o ringar under ögonen. på kvä'llarna hördes alltid bråk från nervåningen, mamma grät jämt o pappa vrålade, vi fick inte vara på nerVåningen efter 17.00 vi skulle sova då. när jag var runt 15 fick jag vara på nerVåningen till 19.00 iallafall. Men helst skulle vi vara på våra rum hela tiden. Vi bode på landet, på en enslig väg, långt från samhälle o vänner. Närmsta granne var en ensam gubbe. 

Pappa var hetsk i humöret, han tände till på minsta lilla, som om han blev galen. En annan person. Ögonen förändrades och näsborrarna blev vidgade, som på en frustande tjur. Då viste man att det var kört. Det var bara att blunda och låta det som skedde ske, göra sig så liten som möjligt på golvet, en gång spelade jag medvetslös, men det gjorde honom äönnu mer förbannad och våldet blev ännu värre, det fanns inget sätt att slippa undan, det var bara låta han göra det han skulle. skaka, slå, rycka, slita i armar o ben, vrida ansiktet, kasta oss till golvet, bända på armar o ben, eller hålla för andningsvägar på mej, eller nån av oss. 

pappa jobbade jämt, jag vet att han i stort sett aldrig var hemma. Jag minns att han var mest arg hemma privat. Pappa pratade man aldrig med, om nått. 

Jag försöker förstå vad tanken var med allt det där, men jag kan inte se ngn logik, nån stans. Vad ville du uppnå pappa? Ville du döda oss, eller ville du avreagera dej på oss bara på något sätt? Eller var det ditt sätt att se på uppfostran? Jag minns bara inte riktigt vad vi skulle ha gjort mer än spillt mjölk, ritat utanför pappret nån gång, ja..  jag fattar faktiskt inte. 

hur skulle lilla jag, kunnat, och kunna... någonsin bevisa. Mer än att anonymt skriva såhär i en blogg. Men här tänker jag skriva allt om dej, om varenda dag du slagit mej, hånat mej, utpressat mej, nedvärderat mej, hånat och våldfört dej på mej sexuellt. Jag ska berätta för ALLA i hela sverige. Tänk att dina kunder läser detta kanske till o med. Du skulle inte få en kund om de visste vad du är. Vad du gjort, och hurdan du är.  

Du, Min far, som är företagare, och alla vet vem du är. Och alla vet att du är *en glad prick, han som alltid har glimten i ögat och är skojfrisk. 

Ja.. hur skulle jag utan att bli utfryst i hela socken, på varenda butik, inte få jobb på ett enda ställe.. Och förmodligen skulle jag inte ens klara att fåihop till ett åtal,  för ord skulle stå mot ord. Och nu är det 25 år sedan sista slaget blev slaget. Jag tror inte någon skulle förstå att du skulle kunna göra så mycket illa, men jag vet. 

Vad är straff nog för vem? Skulle det leda till något annat än bråk o osämja, och skulle jag ens må bra av att ens försöka dra upp det?

Jag vet inte om staffet/hämden är, att pappa *känner, att jag VET och att jag MINNS och att hans rädsla för att jag ska *säga nått, är hämd nog.

Det är som ett sjukt maktspel. Pappa har pengar, och idag kan jag ringa till honom och be om ett lån till en räkning jag inte kan betala, om min bil ska repareras, jag VET att han inte säger Nej. För jag vet .. att han vet.. Att jag kan ställa till ett rent Helvete för han, vilken minut som helst. Och jag erkänner, att jag tycker att han kan ha sitt sketna dåliga samvete, tömma sin jävla plånbok resten av livet igentligen, ont i hjärtat, kallsvettas. 

Tanken slår mej endå att han kanske njuter av att jag behöver hans pengar trots allt han gjort. 

Men att jag utnyttjar honom nu på ungefär lika skitaktigt sätt som han utnyttjade mej,  ser jag som ett skadestånd. Och jag mår inte dåligt av det, ett skit. Han tror att jag är en vän, en dotter, hans dotter. Men i mitt hjärta är han bara en bank, en gubbe, en pedofil, som inte kommer i närheten av mina barn.  EVER!!

jag skulle vilja skälla ut dej, skrika i ditt ansikte, eller misshandla dej, eller rent av mörda dej. jag planerade det när jag var i tonåren, när jag hade bestämmt mej för att du inte skulle röra mej en enda gång till. jag hade hittat en kniv i skogen, den var rostig o gammal, det var en gammal jaktkniv med benskaft. Jag hade den under sängen under en träribba. Jag hade räknat ut att jag skulle gå in på natten & hugga den mitt i hjärtat på dig, den var lång i knivbladet, så jag tänkte att det skulle bli en säker död. Men jag gjorde det aldrig.

Jag minns förstår du, du kanske inte tror jag minns. Men jag minns dina äckliga flåsande stönande nätter på min kropp, jag minns från 5år och jag förstår idag att det varit tidigare än så som du berövade mej min förmåga att kunna skrika eller Känna smärta. Jag förstår idag att jag var i ditt våld många nätter. Jag minns ditt stönande och min paralyserade kropp, jag var som ett stelt skelett nedanför min hals, min kind låg mot kudden och min blick var stirrande stel, och i mitt huvud var tanken bara tom.

Jag stirrade ut i mitt svarta, mörka rum. En paralyserad barnkropp som inte gjorde vad min hjärna sa. Den var som av sten.

Jag minns hur du i duschen mitt på dagen kunde använda min mun, mitt svalj, för dina behov. Du juckade sönder hela munhålan, hela svaljet mot väggen inne i duschen. Jag minns att jag stirrade på mitt långa bruna hår som låg på min axel, och rörde sig fram och tillbaka av duschens strålar, medans allt pågick. Jag lådsades att jag inte var där, jag låtsades att jag tittade på mitt hår. 

Jag har bilderna kvar i mitt huvud av alla stunder i min barndom, som du stönade, trängde in i mej, om nätterna. Du fick mej att förneka min kropp, tappa förmågan att känna smärta, du tog något från mej, och jag vet inte hur jag ska få det tillbaka. Du fick mej o känna mej värdelös, äcklig, förstörd, och använd innan livet ens börjat.

Du slog mej också, du slog mej med knytnäven, du satte knäet på ryggen och frågade om jag var en ungjävel. Du sparkade mej på benen när ingen såg bakom husknuten eller ladugården. Du knuffade mej in i nässelsnår när jag bara hade trosor på mej. Du piskade mej så länge du orkade med dina händer på min nakna stjärt, du slog min lillebror. Du slog min syster. Tillslut slog du mamma. 

Du försökte strypa mej, du försökte strypa mamma. Du släpade min syster uppför trappan i håret. Du gjorde mycket, och jag minns allt.