mamma svek alltid gång på gång. 

på ett konstigt vis, när anhöriga dog eller så, så kunde man få en lavett & Ovett för att man grät. Hon menade att man var fånig som grät. Hon förstod liksom inte att vi oxå hade relationer till anhöriga och hade känslor.

när jag var liten, jag minns inte hur liten, men säkert 4-5år, blev min mamma sjuk. Jag minns bara att jag satt under bordet i tvrummet när ambulansen hämtade mamma på bår. Mamma hade något fel på ryggen. Mamma var borta väldigt länge, och vi fick en HemSamarit. En sorts inhyrd mamma. Det var då vi fick Sovkuddar till Sängarna. Jag minns det var det första hon Köpte. Kuddar till våra sängar. Hon Såg mej, här har jag mina första fina barndomsminnen. Jag minns hur hon stod i köket, den här mammarolls figuren, som kom att bli det stöd år framöver. 

Jag undrar fortfarande... Vart var pappa? 

Mamma du kom hem på permission, liggandes på bårsäng, du var fastspänd, och fick vara ute på framsidan av huset. Jag gick fram och hälsade på dej, och fick en precent, men den var inte från dig, den var från en tant på din avdelning. Det var två små ljushållare till två små smala rosa ljus. Och två blå hårspännen med färgstänk på. Det var det vackraste jag någonsin fått i hela mitt liv. Men mamma du tog inte i mej, ens. Jag minns Att Samariten gav mej gonattsagor lästa varje kväll. Vi fick sova varje eftermiddag en stund, hon sa att barn skulle vila lite ibland. Hon vek vår tvätt, och det blev struktur både i lådor & Liv.

Mamma du fick nog aldrig några band till oss, vi blev bara barn, ungar, som du såg till att någon skulle ha, kolla till, eller sköta. För även då du haft chansen i ditt liv, senare, har du aldrig försökt, när du kunnat... ta lite mer ansvar än att lämna över allt till andra. Hur kan man bli som du? När du haft oss, vi har legat i din mage och du har fött oss? Vad har du hållt på med igentligen? I hela ditt liv?

Mamma du kan vara den mildaste ton och lyssna med bra öra, idag. Men jag vet att jag inte ska lita på dig till 100% för nästa stund är du tvär som ett åskmoln och kall & karg långt in i själen. Jag vet inte om det är åren med pappa som gjort dig så rå, som du blir ibland. 

Mamma har altid dålt det kvinnliga, och känslan av att inte riktigt få vara tjej förde mamma över på mej, man skulle mer vara androgyn, på något sätt. En flicka ska inte sticka ut. Inte sminka sig. Det var slampigt och billigt att vilja vara kvinnlig. Man skulle vara strikt, tyst och lyda, som barn, ungdom, ja i hela min uppväxt. Helst skulle man vara religiös. Mammas släkt är lite.. åt det kristna hållet. 

Jag så mej nog aldrig som en fin flicka, eller söt, jag tyckte jag var ful. mamma sa alltid att jag fått hennes fula skanker, hennes fula ben. De var knotiga och fula. Och de var inte raka, menade hon. Och att jag hade ett underbett, en krokig näsa, och att mitt bäckenBen det var brett och stort så jag såg bred ut sa hon. Jag var ju inte det vackraste precis, fick jag ofta höra. 

Jag trode i hela min uppväxt att jag var väldigt ful. Det är inte förrens i vuxen ålder, jag insett och förstått, att jag ser rätt okej ut. Och att jag har ganska många beundrare. Och när en man glor på mej så är det för han tycker jag är söt, Han tänker inte att *gud vilket äckel det går där. Som jag alltid trott, jag har trott att alla sett mej som ett avskum, ett avfall, något misslyckat, ett missfoster mer eller mindre. En ful, något okvinnligt. 

Idag vet jag att DU mamma, har en skev självbild, som du förde över på mej. Det du ser är inte sant, jag ser att jag faktiskt har ganska fina drag, jag e ganska vacker. Jag gillar smink, jag gillar klänningar, jag gillar att ha långt hår och ha kvinnlga frisyrer, jag gillar att ha armband och läppstift och Eye-Liner. Jag gillar att framhäva att jag har kindben. Jag har Bröst som det är okej att det syns om man har.

Jag fick inte en enda BH av min mamma i tonåren, jag hade ingen. Jag hade önskat att jag fått det. Det var som om att det skulle döljas, kvinnligheten. 

Jag fick bara ha jeans, grå t-shirts, androgyna collageTröjor, eller luvtröjor. Jag såg ut som en pojkflicka.

Endå var jag ganska populär i skolan. Men det var inget någon visste hemma. Jag tror inte du mamma, har en aning om hur mitt tonårsliv såg ut. 

Mamma Jobbade Jämt i min tonår.